Önskar verkligen att jag kunde förmå mig till att skriva i den här nästan helt övergivna bloggen. Jag skulle kunna skriva om hur jobbigt jag tyckte det var att gå upp på Jebel Toubkal och hur jag skämdes över det. Dåligt förberedd. Dålig Majsa. Eller jag skulle kunna skriva om den nästan magiska ridturen på kamel i Sahara rödbrungula sanddyner. Den totala tystnaden när kvällen bredde ut sig runt omkring oss, när det enda som hördes var kamelerna försiktiga trampande i sanden. När den ena av våra guider, den äldre blåklädde berber mannen plötsligt drog ner på tempot, hamnade efter karavanen och jag vände mig om och såg hur han plattade till av sanden för att lägga sig ner och be. I öknen, på en kamel, i tystnaden, då kände jag nästan också för att be.
Eller så skulle jag kunna berätta om hur nån spelade mig spratt och bäddade ner mina kuddar i sängen så jag trodde att städerskan hade gått och lagt sig i min säng.
Eller när vägen var översvämmad och inga bilar vågade köra över. Utom vår minibusschaufför. Hur jag höll mig i sätet, beredd att dras med av det forsande vattnet ner i diket.
Eller Djemma el Fnas underbara vagnar som sålde färskpressad apelsinjuice för 3 kronor glaset.
Jag skulle kunna skriva om när jag och min nyfunne vän satt på en uteservering i Marrakech och studerade när sopgubbarna jobbade. Hur de sökte igenom soporna med sina bara händer för att se om det fanns några fina munsbitar för några av Djemaa el Fnas katter.
Marocko handlade mycket om katter. I Essaoria var det en katt som hade kvällspasset på ett av torgen. Satt varje kväll och spanade på de lokala fiskarna som kom och gick med sina svarta plastpåsar fyllda med fisk. Spanade på turister i grupp som fotade fiskmåsar i motljus. Spanade i gatlampans sken.
