…blir det om man översätter bandets namn till svenska. Det bandet vi var och tittade på igår. Det var en kväll utöver det vanliga, en kväll man får ta och plocka fram när inget roligt händer, när allt bara går på tomgång.
Tågresa med pitstop i Falköping, där vi kunde betrakta Mannen Som Kunde Sova Varsomhelst och Bosse Bildoktorns bror. Sedan ett tappert försök in i första klass kupén vilket inte riktigt gick hem hos Farbror Konduktörn. Stimmande efter rätt spårvagn framme i Göteborg. Stress till rummet, fram med alla ingredienser för en överskningsdrink till Pelle. Denna gången blev det en Pina Colada. Det är inte alltid det finns rockdrinksattiraljer hemma. Tjuvåkning på spårvagn och promnad runt nån park. Väl inne på stället oväntat möte med en ”halv”släkting som har stor plats i mitt hjärta, fast vi träffas så sällan.
Sedan en grymt bra konsert och jag hade bara ögon för Världens Bästa Trummis, John Fred Young. Eller John Fogerty som jag sedan döpte om honom till. Del av setlist (den viktigaste delen) snoddes, låååååååång fotosession och framför allt, jag fick tillfälle att be John Fred om ursäkt för mitt dåliga beteende förra året vi träffades. Nu känns våran relation mycket bättre!
Hittade sen en pub med mer folk på scenen än vid borden där vi kunde sitta och gapa på sångerskan (som verkade uppskatta lite respons från publiken). Nattamat och taxifärd i Pakistanskt tecken och sedan godnatt.
Morgondimman låg tät i rummet på morgonen. Tyvärr var den inte helt luktfri. Frukostbuffé med 100 Italienare som inte fattade att man kunde sitta vid borden och äta, utan stod runt buffén och åt vilket gjorde det svårt för oss att komma åt.
Inköp av bröllopspresent (avgjutningskit för manligt könsorgan) och sen tågresa hemåt. Vi hade gärna åkt till Sköööööööööööööööööööööööövde, men vi struntade i det.
