Dags för årets goda gärning. Brorsan festar ganska exakt en gång per år (viss skillnad mellan oss där…också…) Ikväll ska jag ratta caben till en fest ute i hôle skogen. Det kommer att figurera träskor, mycket tatueringar, mycket skinnvästar, mycket svart kajal och mycket raggargroggar (ni vet, en klunk renat, en klunk cola. Rakt ur flaskorna). Ni fattar, det är ett eldorado för sådana som mig som älskar att spana på människor.
Vissa filmer kan man kolla på med vänsterögat. Man kan fila fötterna, sticka en tröja eller laga en punktering under tiden. Man tittar upp emellanåt, man missar någon sekvens, men man hänger med ändå.
Sen finns det de filmerna som är som ett marathonlopp för mig. Jag är med, jag är i filmen. Jag blir arg, glad. Jag slåss, jag älskar, jag hatar, jag springer. Jag tar ut mig fullständigt. Och jag gråter. Igår tog jag mig tid för att se en film som någon hade sagt att det var nog nåt för mig. Hur väl känner denne någon mig egentligen?
Filmen var över två timmar, det var en pärs. Jag glömde tid och rum, jag var totalt avskärmad från yttervärlden. Och jag grät fortfarande en halvtimme efter den var slut. Det kommer ta dagar innan jag har hämtat mig helt. Bara en sån sak som musiken! Eddie Vedder.
Into the wild. Ni MÅSTE se den.
