Mitt undermedvetna ville nog dra mig upp ur krossade hjärtat träsket i natt. Tyvärr på ett väldigt obehagligt sätt. Men effektivt. La mig tidigt o läste. Blev trött. Släckte. Somnade. Drömde.

Drömde om Lilla Blå. Ja, faktiskt. Har aldrig sett Lilla Blå, vet inte hur Lilla Blå ser ut. Men jag visste; Det är Lilla Blå det handlar om. Någon ville Lilla Blå illa. Förföljde henne och hotade henne. Det var väldigt obehagligt alltihopa. Jag och nån mer skulle gillra en fälla för att få fast denna psykopat. Ni vet som man skickar en tjej som bete för att få fast en våldtäktsman (i filmer i alla fall). Som sagt väldigt obehagligt. Vi befann oss i nån typ av stor övergiven lada i ett träskområde. Det kryllade dessutom av hungriga hajar runtomkring oss. Som sagt, detta var väldigt obehagligt.

Då vaknar jag, spärrar upp ögonen och får se en hockeyspelare i full mundering stå framför sängen. Blodet förvandlas till ren och skär skräck som pulserar genom kroppen på mig. Inväntar ett dödande slag med hockeyklubban.

Tills jag ser. Det är den stora Monstrean (passande namn på växt just denna natten) som jag har ställt där på grund av den stundande flytten.

Andas ut, har glömt mina kärleksbekymmer. Är glad att både jag o Lilla Blå lever.